Innan du börjar läsa berättelsen så varnar jag för en del obehagliga meningar och ord ;)

Lördagen 14/4 på morgonen åkte vi in till förlossningen för att jag hade kraftiga förvärkar vid kl 11.

Väl inne så fick jag ha CTG-kurva på mig i ca 30min. Dom tyckte allt såg bra ut med bebis. 

En barnmorska undersökte mig också ocg konstaterade att jag fortfarande bara var öppen 1cm. Fick åka hem med en sovdos som jag skulle ta på kvällen för att få sova några timmar i sträck utan värkar.

Väl hemma igen så la vi (jag&sambo) oss i sängen för att vila och kika på film, låg och vände och vred på mig ett bra tag.

Sa till sambon att jag skulle försöka sova lite, vände mig om i sängen och låg inte mer än 10min innan jag kände att det började rinna mellan benen på mig. Klockan var då 16.30 Ställde mig upp för att undvika att något (visste inte om det var vattnet som gick eller om det var en rejäl flytning åter igen) När jag väl stod upp så rann det blod längs benen på mig och det lossnade en rejäl blodklump rätt ner på golvet.

Min reaktion var "OJ....!" Sprang in i duschen och sambon efter med telefonen, samtidigt som jag stod i duschen så rann det ännu mera, fast nu var det mer utspätt med vatten. Ringde till förlossningen och talade om allt.

Fick till svar: Då får jag be en barnmorska ringa upp dig så fort dom kan, alla är upptagen nu. 

Sagt och gjort, det tog inte lång tid innan jag hade 2 min mellan mina värkar. Satte mig på toaletten för jag kände mig så himla bajsnödig. Men icke då, där satt jag och grina/skrek/bad till gud rent ut sagt för att det gjorde så himla ont. 

Klockan var nu 17.10, jag fick tag i telefonen och ringde tillbaka till förlossningen, där svarar en barnmorska vid namn Linda och att hon precis var på väg att ringa upp mig. 

Jag i praktiskt taget skrek åt henne att jag inte orkade nå mer och att det gjorde så nå fruktansvärt ont!

Fick till svar att jag skulle komma in med en gång och att dom skulle göra iordning ett rum åt mig.

Vid det här laget hade min kusin hunnit komma hit, för hon skulle hämta hunden våran. Hon fick göra mer än så, den stackaren. 

Eftersom jag hade sprungit runt i lägenheten naken och dann så var det ju blod-vatten överallt. Hon fick hjälpa mig på med kläder, medans min sambo sprang runt som en yr höna och slet med sig väskorna osv.

När jag hade fått hjälp ner för alla trappor vi har och kommit in i bilen så tog det inte många minuter förens vi var inne på förlossningen.

Väl där inne fick jag ta av mig mina kläder och fick på mig en "sjukhusdräckt", skön så in i nordens va den ;)
Klockan var nu 17.35 Låg i sängen och bad om smärtlindring, så jag fick lustgasen. Barnmorskan kände även hur pass öppen jag var, 5cm. Jag jublade!! 

Andades i lustgasen som en tok, men tyckte inte den hjälpte så den åkte i golvet med bestämd ton "Jag vill ha EDA, NU!!"

(EDA = ryggmärgsbedövning/epiduralbedövning)

Barnmorskan sprang iväg och tillkallade överläkaren som var på plats på mindre än 10min.

Han bad mig sätta mig upp på kanten av sängen och kuta med ryggen så han kände kotorna ordentligt, lättare sagt än gjort var det att sitta där, mitt i värkarna och med ett som det kändes, ett bowlingklot mellan benen. 

Jag fick under tiden han satte EDA:n inte röra mig en millimeter för att han inte skulle sticka fel.

Efter 4 värkar som gjorde lika ont som alla andra värkar så började det ändra karaktär. Då började det verka. 

Det vart helt guddomligt att ha värkar då. Det vart mer som ett tryck neråt vid varje värk, känslan var jättebajsnödig med extrem magknip. 

Låg med värkarna ett bra tag tyckte jag, barnmorskan var in och kände hur öppen jag var, vipps så var jag öppen 10cm. Jublade åter igen!! Men var ej redo för att krysta då hon fortfarande kände kanten på livmodertappen. Hon gav mig ett förslag på att vid nästa värk skulle hon hjälpa till att peta bort kanten runt bebisens huvud. Jag gick med på det, men ångrade mig lika fort som hon stoppade in fingrarna. Det gjorde nå så fruktansvärt ont så hon fick sluta.

Klockan 20.10 började jag få riktiga krystvärkar, hon bad mig att förska andas igenom dom eftersom kanten var kvar, men det gick inte hur jag än gjorde, för hela kroppen bara krampade ihop sig och vela få ut bebisen.

Jag kunde inte styra det längre utan det kom på automatik. 

Krystade i evigheter tyckte jag. Tillslut säger både sambo som varit vid min sida varje minut sen vi kom in och barnmorskan att om dom särar litegrann på blygläpparna så kan dom se bebisens huvud. Jag började gråta och be dom ta ut bebisen med tång eller vad som helst för jag orkade inte nå mera. Jag var så slut att jag kunde somna på fläcken.

Barnmorskan sa att bebis skulle vara ute efter nån krysning till bara. Tanken slog mig att snart är jag mamma, bara nån värk till. Bring it on! 

Krystade bara 2-3 ggr till så kom bebis ut. klockan 20.49. 

I samma sekund som bebis kom ut så försvann all smärta, det var som att hälla vatten på en gås. 

Fick bebis på magen och började stor gråta för jag var så lycklig. 

Tårarna tog inte slut där, utan ökade till krokodiltårar när sambon fick klippa navelsträngen. I samma sekund vart han pappa till våran guldklimp.

                                                                      Adrian Egnell. 

                                                                  3826g & 52cm lång.

 

sandra & bebis i magen

23 april 2012 17:32

Åh här sitter jag och gråter floder nu :)

http://Sandraeleonor.blogg.se

Sara

24 april 2012 19:02

Oj, vet ej vad jag ska säga :)
Det var gulligt! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen! Jag har verkligen underskattat det här med tiden vad det gäller småbarnsförälder...trodde minsann i mitt stilla sinne att jag hade all tid i världen att blogga, men tyvärr så har det hamnat på is alldeles för länge. Slänger in en kort ...

Ja som sagt, idag regnar det ganska sakpligt ute. Men inte gör det mig något då jag ändå blivit förkyld och är hängig. Nu ligger oron i att Adrian ska få någon form av dunderförkylning med.. då blir det inte kul!   Dom senaste veckorna sen sist...

Igår var vi till BVC för första gången här i Sundsvall. Fick jätte ett jätte bra bemötande av sköterskan där, vilket var en lättnad. Vi pratade om allt möjligt som har med bebisar att göra och Adrian fick så mycket komplimander av henne att man näs...

Jajjemen! Idag fyller min lilla prins 14 dagar - helt otroligt hur fort det har gått.  För 14 dagar sen denna tid låg jag med en ryggmärgsbedövning och tyckte det inte var så farligt att föda barn.. Får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på d...

Ja, då sitter vi, våran lilla familj i bilen och är på väg med första flyttlasset upp till Sundsvall.  Dagen har varit jätte bra, faktiskt. Med tanke på all röra som varit runt om oss nu.  Stackars lilla pojken min flänger runt och förstår ingent...