Jajjemen! Idag fyller min lilla prins 14 dagar - helt otroligt hur fort det har gått. 

För 14 dagar sen denna tid låg jag med en ryggmärgsbedövning och tyckte det inte var så farligt att föda barn..

Får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på den dagen han anlände i våra armar <3

För övrigt så är lägenheten så gott som klar, "upp packad", bara lite småfix kvar nu. Såntdär dravvel som tar tid, innan man kommit på vart man ska ha allt, i vilket skåp/garderob/hyllplats osv.. USH! så less jag är på småplock..

I morse, eller ja vid halv tolv, mitt på dagen så ringde min pappa och frågade om han/dom fick bju på käk. 

Javisst! inte tackade vi nej, så vi möttes på IKEA, käkade där och hittade lite ännu mer småplock som snällt följde med oss hem... Pappa köpte även en pall till mig! - haha. 

Pallen är till för att vi har så högt i tak, därav att skåpen i köket också är höga, så står jag på golvet så når jag knappt till andra hyllan men tack vare pallen så får jag tag i sakerna högst upp med. 

Pappa, lillebror & pappas fru följde med oss hem till röran för att kika vart och hur vi bodde. Det bjöds på go' fika här :)

Tanken var att vi skulle passa på att köpa strumpor till våran lilla knöl, då han har så långa smala fötter att alla baby strumpor är på tok för små! men icke, det glömde vi minnsan. 

Så imorgon får det bli en promenad till Birsta (man blir bortskämd när man har 15min promenad avstånd dit) när Adrian somnat efter frukosten :) Då ska det handlas strumpor.

                Dom stickade kläderna han har på sig är det min kusins mormor som gjort! - underbart söta.

                                                       ( klicka på bilden för att få se den större )

Ja, då sitter vi, våran lilla familj i bilen och är på väg med första flyttlasset upp till Sundsvall. 

Dagen har varit jätte bra, faktiskt. Med tanke på all röra som varit runt om oss nu. 

Stackars lilla pojken min flänger runt och förstår ingenting.. 

Hade sån himla tur idag att min kusin och hennes gubbe kom förbi oss. 

Min kusin då, Lindha passade pojken så jag kunde passa på att packa lite mer saker som var huller om buller och hennes gubbe hjälpte min gubbe att bära saker ut i släpvagnen/bilen.

Jag är lycklig för dom människor som finns runt om mig, oss. <3 

Innan du börjar läsa berättelsen så varnar jag för en del obehagliga meningar och ord ;)

Lördagen 14/4 på morgonen åkte vi in till förlossningen för att jag hade kraftiga förvärkar vid kl 11.

Väl inne så fick jag ha CTG-kurva på mig i ca 30min. Dom tyckte allt såg bra ut med bebis. 

En barnmorska undersökte mig också ocg konstaterade att jag fortfarande bara var öppen 1cm. Fick åka hem med en sovdos som jag skulle ta på kvällen för att få sova några timmar i sträck utan värkar.

Väl hemma igen så la vi (jag&sambo) oss i sängen för att vila och kika på film, låg och vände och vred på mig ett bra tag.

Sa till sambon att jag skulle försöka sova lite, vände mig om i sängen och låg inte mer än 10min innan jag kände att det började rinna mellan benen på mig. Klockan var då 16.30 Ställde mig upp för att undvika att något (visste inte om det var vattnet som gick eller om det var en rejäl flytning åter igen) När jag väl stod upp så rann det blod längs benen på mig och det lossnade en rejäl blodklump rätt ner på golvet.

Min reaktion var "OJ....!" Sprang in i duschen och sambon efter med telefonen, samtidigt som jag stod i duschen så rann det ännu mera, fast nu var det mer utspätt med vatten. Ringde till förlossningen och talade om allt.

Fick till svar: Då får jag be en barnmorska ringa upp dig så fort dom kan, alla är upptagen nu. 

Sagt och gjort, det tog inte lång tid innan jag hade 2 min mellan mina värkar. Satte mig på toaletten för jag kände mig så himla bajsnödig. Men icke då, där satt jag och grina/skrek/bad till gud rent ut sagt för att det gjorde så himla ont. 

Klockan var nu 17.10, jag fick tag i telefonen och ringde tillbaka till förlossningen, där svarar en barnmorska vid namn Linda och att hon precis var på väg att ringa upp mig. 

Jag i praktiskt taget skrek åt henne att jag inte orkade nå mer och att det gjorde så nå fruktansvärt ont!

Fick till svar att jag skulle komma in med en gång och att dom skulle göra iordning ett rum åt mig.

Vid det här laget hade min kusin hunnit komma hit, för hon skulle hämta hunden våran. Hon fick göra mer än så, den stackaren. 

Eftersom jag hade sprungit runt i lägenheten naken och dann så var det ju blod-vatten överallt. Hon fick hjälpa mig på med kläder, medans min sambo sprang runt som en yr höna och slet med sig väskorna osv.

När jag hade fått hjälp ner för alla trappor vi har och kommit in i bilen så tog det inte många minuter förens vi var inne på förlossningen.

Väl där inne fick jag ta av mig mina kläder och fick på mig en "sjukhusdräckt", skön så in i nordens va den ;)
Klockan var nu 17.35 Låg i sängen och bad om smärtlindring, så jag fick lustgasen. Barnmorskan kände även hur pass öppen jag var, 5cm. Jag jublade!! 

Andades i lustgasen som en tok, men tyckte inte den hjälpte så den åkte i golvet med bestämd ton "Jag vill ha EDA, NU!!"

(EDA = ryggmärgsbedövning/epiduralbedövning)

Barnmorskan sprang iväg och tillkallade överläkaren som var på plats på mindre än 10min.

Han bad mig sätta mig upp på kanten av sängen och kuta med ryggen så han kände kotorna ordentligt, lättare sagt än gjort var det att sitta där, mitt i värkarna och med ett som det kändes, ett bowlingklot mellan benen. 

Jag fick under tiden han satte EDA:n inte röra mig en millimeter för att han inte skulle sticka fel.

Efter 4 värkar som gjorde lika ont som alla andra värkar så började det ändra karaktär. Då började det verka. 

Det vart helt guddomligt att ha värkar då. Det vart mer som ett tryck neråt vid varje värk, känslan var jättebajsnödig med extrem magknip. 

Låg med värkarna ett bra tag tyckte jag, barnmorskan var in och kände hur öppen jag var, vipps så var jag öppen 10cm. Jublade åter igen!! Men var ej redo för att krysta då hon fortfarande kände kanten på livmodertappen. Hon gav mig ett förslag på att vid nästa värk skulle hon hjälpa till att peta bort kanten runt bebisens huvud. Jag gick med på det, men ångrade mig lika fort som hon stoppade in fingrarna. Det gjorde nå så fruktansvärt ont så hon fick sluta.

Klockan 20.10 började jag få riktiga krystvärkar, hon bad mig att förska andas igenom dom eftersom kanten var kvar, men det gick inte hur jag än gjorde, för hela kroppen bara krampade ihop sig och vela få ut bebisen.

Jag kunde inte styra det längre utan det kom på automatik. 

Krystade i evigheter tyckte jag. Tillslut säger både sambo som varit vid min sida varje minut sen vi kom in och barnmorskan att om dom särar litegrann på blygläpparna så kan dom se bebisens huvud. Jag började gråta och be dom ta ut bebisen med tång eller vad som helst för jag orkade inte nå mera. Jag var så slut att jag kunde somna på fläcken.

Barnmorskan sa att bebis skulle vara ute efter nån krysning till bara. Tanken slog mig att snart är jag mamma, bara nån värk till. Bring it on! 

Krystade bara 2-3 ggr till så kom bebis ut. klockan 20.49. 

I samma sekund som bebis kom ut så försvann all smärta, det var som att hälla vatten på en gås. 

Fick bebis på magen och började stor gråta för jag var så lycklig. 

Tårarna tog inte slut där, utan ökade till krokodiltårar när sambon fick klippa navelsträngen. I samma sekund vart han pappa till våran guldklimp.

                                                                      Adrian Egnell. 

                                                                  3826g & 52cm lång.

Jajjemen! Idag är det bara ynka 2 dagar kvar till beräknat datum! 

Det känns skumt att det är så nära, vi fick ju reda på att det fanns ett litet liv där inne så pass tidigt så hela graviditeten har känts som en evighet. Vi har nu vetat om det i 35 veckor. Helt otroligt! 

En "berättelse" som jag tänker på varje dag är just den dagen vi fick reda på att lilla 'skrotis' fanns där inne.

Det var soligt & fint, jag & min älskade gubbe bodde i ett hus i Söderhamn.

Jag hade nämnt för han att enda sen semestern i Leksand sommarland 1,5 vecka innan började jag reagera på att jag mådde jätte dåligt på morgonen, hade ofta halsbränna och kände mig allmänt uppblåst.

Han tittade på mig & sa "ja.. vem vet, du kanske har en bulle där inne" & skrattade gott!

några dagar senare skulle vi åka på en mini semester uppåt i landet, till min sambos mormor.

Jag mådde jätte dåligt den morgonen som vi packade in allt i bilen innan vi skulle åka. Vi skojade till det med att vi skulle stanna på ungdomsmottagningen i Söderhamn innan vi fortsatte våran resa, för att få saken svart på vitt. 

För att inte glömma bort, så var min mens drygt 6dagar sen, det har den a l d r i g varit under hela min tid.

Sagt & gjort, vi letade oss fram till ungdomsmott. Tur som vi hade så hade dom dropp in på graviditetstest just den tiden vi anlände. 

Damen där var trevlig & jag förklarade läget för henne, hon visade mig toaletten & dess tillbehör där inne. 

Jag kissade en skvätt & hon tog över muggen, stoppade ner en sticka & startade ett tidtagarur.

Det gick ca 10 sek sen stoppade hon klockan & tittade på mig, nervös som jag var glodde jag tillbaka & kände mig helt ansiktslös. Hon frågade "vad skulle du välja om det visade positivt?" 

"Behålla det såklart!" sa jag och skrattade lite lätt. 

( under denna stund satt sambon ute i väntrummet )

Hon fortsatte med "Ja men då får jag säga Grattis!! testet vi nyss gjorde behövde inte ens gå 'tiden ut' innan det visade plus, det kom med en gång de!"

Jag fick nummer till MVC på en lapp & tackade för mig & gick ut i väntrummet där min gubbe satt och väntade..

Han tittade upp och sa "vad har du för lapp?!" 

Jag log som aldrig förr, hade jag inte haft öron hade mitt smile snurrat runt huvudet. Svarade "vi måste ringa ett samtal och boka inskrivning..."

I samma veva som jag avslutade meningen så vart jag själv i väntrummet, ingen sambo kvar inne där, bara jag och dom mysiga fotöljerna... jag begrep verkligen ingenting, stog i några sekunder innan jag reagerade & började sedan att leta mig ut för att kolla vart gubben tog vägen. 

Väl ute så ser jag han stå där i hörnet av husknuten, så jag går sakta fram & frågar om det var så tokigt allt i hopa?
Han tittade upp, dy blöt om kinderna och överfyllt i ögonen. "är du inte riktigt klok?!" frågade han mig, och fortsatte.. Det är den bästa dagen i mitt liv!!

Jag själv vart så glad att jag började gråta, vi stod mitt på gatan, kramandes & gråtandes.

Det är den bästa dagen i mitt liv med! Och jag kommer aldrig glömma denna "historia" om hur vi fick reda på det.

Det kändes verkligen att det var våran tur nu, det var våran dag & ingenting annat fanns. Det var bara vi & den lilla knölen i magen.  

Hej & hallå alla läsare!

Det var evigheter sen jag skrev ett inlägg, anledningen är att servern legat nere för uppdatering osv..

Men nu är jag här igen och har en del att dela med mig av! =) Både bra & dåligt. 

Med 3 dagar kvar till beräknat datum så ska jag som sagt göra en så kort sammanfattning som jag kan sen senast.

Förlossningen

Ringde till förlossningen en kväll för att jag trodde att jag hade läckt fostervatten, och gör/har man gjort det så innebär det en ökad infektionsrisk för bebisen. Så efter jag beskrivit för damen på förlossningen så beslutade hon att jag skulle komma in för en koll. 

Sagt & gjort, jag åkte in, min kusin skjutsade mig :) - tack för det!

Väl inne så fick jag ligga i den berömda CTG-kurvan och lyssna på bebisen, allt såg bra ut, bebis var pigg & aktiv. 

Dom vela att jag skulle ha en binda på mig och röra på mig i minst 1 timme & komma tillbaka så dom fick undersöka riktigt. Jag & kusin åkte ner på donken, sen upp på BB-väntrummet, där vankade jag omkring för att hålla mig rörandes.

Dom undersökte bindan & bad mig lägga mig i gyn-stolen för att dom vela göra en "riktigt" undersökning med. 

Åh fy rackarns för den undersökningen säger jag bara! Attans vad ont det gjorde. Dom använde sig nämligen av metall instrument för att komma åt riktigt, en i form av en spade och den andra som en tång. Kall och obehaglig var dom. 

Allt såg bra ut och jag fick åka hem igen!

Åter i kontakt med förlossningen pga oro ang förvärkarna några dagar senare

Dom kom inte som på en beställning utan började göra mer och mer ont, fast dom ej kom regelbundet. Jag var så trött och slut eftersom dom kom på dagen kl 14 och höll på till och från hela natten till nästa dag, den dagen jag ringde in. 
Fick prata med en jättegullig BM (barnmorska) & hon vela att jag skulle komma in för att dom vela kika på både bebis & livmodertappen.

För er som varit gravida eller är, vet nog hur en sån undersökning går till.

Och för er som inte vet: dom känner med fingrarna på livmodertappen för att kolla hur "utplånad" den är, sen ska alltså krympa från 3cm till 0cm & öppna sig från 0cm till 10cm innan bebis kan komma ut.

Väl inne så kom den där berömda CTG-apparaten fram igen och dom kopplade mig till den, jag frågade vad siffrorna på skärmen betydde & fick inte så mycket mer till svar än "det ser bra ut" så vände undersköterskan & gick ut.

Jag vart så besviken på hur jag vart bemött att jag fällde en tår.. 

Efter jag legat i kurvan kom BM jag pratat med i telefonen & frågade om jag vela gå med på en undersökning. 

Japp! svarade jag, för jag vela bara bli klar och åka därifrån.. 

Hon undersökte och sa: Vad jag känner så har den börjat mjukna upp sig och du har öppnat dig ca 1cm!

JIPPIIIE! tänkte jag i mitt stilla sinne, äntligen händer det något. 'bebis, du är så välkommen'

Hon berättade även för mig att efter en såndär undersökning så kan man få sammandragningar och känna en irriterande känsla i livmodertappen. 

En incident som gjorde att det åter igen vart ett besök på förlossningen

Jag & min sambo Robert vart utbjuden på middag på resturang i Iggesund av min mamma & hennes gubbe.

Vi bestämde oss för att gå dit upp eftersom min älskade gubbe råkade tvätta bilnycklen så det ej gick att starta bilen... men jag älskar han lika mycket ändå :) det kan hända även den bästa.

Halvvägs framme så fick vi stanna för att tåget skulle gå förbi, och där hände incidenten, en gubbe försökte ta livet av sig, så min gubbe sprang ut på spåret och fick bort karln i fråga i sista sekund innan tåget kom! Och just när min gubbe börja springa mot spåret vart jag så rädd/ledsen att jag slrev rätt ut & (ursäkta språket) jag kände hur det rann till mellan benen på mig. Vi fortsatte upp till resturangen och väl där var jag i kontakt med polisen osv osv.. 

Då slog tanken mig, ' tänk om det var vattnet som gick, att det är därför jag är blöt mellan benen '  

Pratade några ord med mamma min och gick på toa för att fräscha upp mig. Sen satte vi oss och åt.

när vi satt där vart sammandragningarna allt värre men jag försökte förtränga dom så gott som det gick, vi var kvar en stund och sen gick vi hem. 

Tog mig en varm dusch & gick och la mig. Minns inte riktigt om det var dagen efter eller två dagar efter som jag var i kontakt med förlossningen ang detta med sammandragningarna osv. Mamma & jag åkte in för en undersökning åter igen med kalla instrument och en BM som undersökte livmodertappen, fick gå runt på stan 1 timme igen med binda för att kolla om jag läckte. Läkaren sa innan vi gick att "det är 50% chans att du blir igång satt när du kommer tillbaka" 

Jag fick panik eftersom min sambo då var på jobbet, så mamma fick gå och ringa han. En stund senare var han på förlossningen. Och till det tråkiga, det var ingen förändring, och inget lekage. Fick åka hem igen.

5dagar senare

min sambo stannade hemma resten av den veckan som dom sa att det inte var en förändring, men trött och slut som jag var, och dessuton jätte orolig ang mina förvärkar så beslutade han sig för att stanna hemma med mig, för att stötta och finnas där utifall något skulle hända. 

Min BM från MVC centralen ringde och vi pratade igenom allt som hon läst i min journal & sa att "Sara du måste få sova! Annars orkar du inte med en förlossning! Jag erbjuder dig en sovdos." Hon förklarade även vad en sovdos var men jag avstod, envis som jag är..

Min mamma vart mer och mer orolig för mig då jag bara låg och grät, grät, grät & grät helatiden för att jag inte orkade mera. Hon vart så tokig på dom i Hudiksvall när dom ej lyssnade på vad jag sagt osv, så hon ringde ner till Gävle. 

Dom vela att vi skulle komma ner, väl nere fick jag genomgå en till undersökning och allt dom sa (lika som dom sa i Hudik, lite noncharlant) "allt är normalt & det är en pigg bebis där inne, vi kan erbjuda dig en sovdos"

Jag vägrade ta emot den först, men fick till svar "då får du skylla dig själv..." 

Grinade åter igen en skvätt & fick med mig en sovdos hem som bstod av: 1 bricanyl tablett, 2 citodon & 1 insomningstablett. 

Den Fredagen var jag så deprimerad att vi gick ut på en liten bya krog med nära & kära för att få något annat att tänka på.. dock varade de bara någon timma. Sen gick vi hem. 

Väl hemma, grät jag igen och tyckte allt var pest och pina.. Tog mina tabletter emot min vilja och somnade tillslut som en stock.

Det är iprincip allt som har hänt sen sist, dock tog dessa tabletter i sovdosen bort alla mina förvärkar, skönt men ändå jobbigt då jag kommit på i efterhand att dom jobbar emot sig själv när det gäller vissa saker på sjukhus/bb/förlossningen.

Dom har sagt till mig att dom ej vill sätta igång mig pga att jag var överviktig innan jag blev gravid, och det kan medföra risker & kejsarsnitt. Men ändå, om jag nu skulle gå över tiden så blir det igångsättning med risk för kejsarsnitt. Hur tänker dom då? 

När dom inte vill göra en sak 1vecka innan beräknat datum, men kan absolut göra det om jag går över 2 veckor, då bebis är ännu större & kanske till och med förstor för att födas normalt.... 

Detta gör mig snurrig i luvan, men det blir nog bra vilket som intalar jag mig själv. Bara bebis behagar att komma ut till våra famnar så blir jag nöjd.

                                                      Mamma & pappa längtar efter dig, hjärtegrynet <3

                                                              Magen v.39+4 alltså graviditetsvecka 40.